Från viskningar till rop

Hjärtats klappningar var som ett rop. Det talade till honom. Inte av kärlek, som i så många övriga fall. Inte heller av rädsla, angst, oro eller något så trivialt och totalt onödigt som stress. Nej detta var något annat. Han lät handen vidröra sitt bröst och det han kände var onekligen ett tyst men kraftfullt kall från hjärtat. Det hade något att säga honom och inte bara honom. Det ville ropa till världen; till de svaga och till de starka, till fattiga och till rika, till fula och vackra. Till mänskligheten. Han visste vad det var hans hjärta ville säga. Han hade tänkt och framför allt kännt det själv, men ännu ej formulerat det i ord. Trots utsagor om motsatsen så visste han att han visste vad hans hjärta nu ville att han skulle framföra. Detta var inte första gången hjärtat ropat från hans inre. Flera gånger hade han inte uppfattat dess vilja. Istället hade han blivit skrämd och sökt sig till en falsk trygghet. Andra gånger hade han uppfattat kallet, men ej känt sig redo att förvandla tankarna till ord. Han var väl medveten om att det som upplevs som själklart i ena stunden, kan skifta och istället låta sentimentalt och dåraktigt när det väl sätts i ord. Därför hade han låtit vänta, men nu kände han att tiden var inne. Hjärtat skulle trots allt inte slå för evigt och han ville utnyttja det varma och unga blod som det nu, nästintill stötande, pumpade ut.

 

Han betraktade sina första sidor med en tvetydig min, hade orden kommit ut bra?


Här i den feuilletoniska tidsåldern verkar hoppet om ett framskridande samhälle dystert. Ingen skulle våga påstå, och där med all rätta, att vårt samhälle inte rör sig framåt. Dagligen rapporteras om nya vetenskaplig rön där bla vår genetiska kod sakta men säkert planläggs och analyseras. Läxan från andra världskrigets människosyn, som värderade människan mer utifrån koden och mallen än spirutualitet och tanke, tycks passera de flestas ögon. Nu fokuseras det istället på vem och vilka som var offer respektive bödlar. Än mer kan det sägas att vi går "f ramåt" vad gäll er nya paketeringar av produkter som hålls fram som våra enda riktiga vänner i ett samhälle där individen och det själviska framhålls. Unna dig själv, du är värd det, ingen är som du, etc är slagord som ständigt utropas på tv, gator, internet och i tidningar. Ingen kan undgå det. Och ingen vågar undgå det, ständigt får vi höra att vi inte är tillräckligt säkra, roliga, allmänbildade eller ens duger om vi inte följer dessa tomma råd. Och vi köper det alla.

Vem vågar ta steget utanför? Det finns trots allt de som gör det, men ofta i direkt motsatt till det som anses vara den raka vägen. Detta moment22 är svårt att komma undan. För var skulle en ny doktrin, världsåskådning eller vad man vill kalla det, kunna födas någonstans om inte i svållvågorna av det rådande samhällsklimatet? Man fallar lätt i den grop där man ser den nya vägen som ett stämpelavtryck av det man ville komma bort ifrån. Tillsynes motsatsen, men vid närmre granskning är likheten skrämmande uppenbar.

Vart bör man då söka efter en mall till en ny utopi om inte i det samhälle vi lever i idag? Svaret är enklare än man kan tro, istället för att söka utåt bör man söka inåt. Istället för att söka upp felen, bör man söka upp det rätta. Vissa skulle då hävda att vi genetiskt är skapade för att leva i små samlar-jägare samhällen drivandes längs savannens öppna fält. Där våra nuvarande förutsättningar på jorden har förändrats så mycket att vi inte längre skulle kunna leva under de, om tillåts, ultimata förhållandena. Men då glömmer man en sak. En viktigt sak. Att vi trots allt har kommit hit vi är nu för en anledning.

Då menar jag inte en anledning i det avseende att vi har haft ett utsatt mål och att som vi lever nu är den enda utveckling som fanns med på kartan från först början. Nej, jag menar att det är vi, våra tankar, våra känslor, våra viljor som tillsammans har lett oss till där vi är nu. Självklart har vissa haft mer inflytande, men vi alla är eller har varit en liten del av detta komplexa fenomen av utveckling. Vissa skulle hävda att det är slumpen som lett oss dit vi befinner oss nu. Måhända att det är ett bra ord för att återge den komplexitet som fenomenet uppvisar. Men någon ren slump är det trots allt inte. Hade det varit det skulle beskrivande historia som ämne helt tappa sin legitimitet. Att den inte gör det beror på det enkla och tillsynes självklara antagandet om kausialitet - aktion och reaktion.

Den som är insatt i kvantmekanik, skulle här hävda att kausialitet inte finns. Men då glömmer man något som är av yttersta betydelse, nämligen vad som säger att kausialitet inte finns i det innersta innersta. Vissa kanske tror att jag då syftar på Heisenberg osäkerhetsprincip, men det är betydligt djupare än så, nämligen i vilka ord detta sägs, dvs vilket språk man använder. Vad många fysiker gärna kringår är Gödels ofullständighets sats(er), som säger att vi inte kan konstruera ett språk vars motsägelsefrihet kan bevisas inom detta språk. Använd ett annat språk då, skulle kanske någon påpeka. Men då leds man in en cirkel där man tillslut skulle vara tvungen att sätta ner foten och fråga; Är detta språk fritt från motsägelser? Så även fast tanken om kausialitet inte kan bevisas under alla möjliga omständigheter, är det ett betydligt kortare steg att tro att så är fallet än att matematiken, vilket är just fysikens språk, skulle vara helt motsägelsefritt och framför allt kunna förmedla alla sanningar.

Med detta i vår ficka kan vi forsätta den tråd som vi var inne på tidigare, nämligen hur hittar vi mallen till en utopi. Åter och åter igen visar historien på, att trots tanken och viljan är god tycks vi alltid på något sätt hamna i återvändsgränder, där vi tvingas vända om och välja en annan väg i den korsningen där vi glatt gasat på mot vad vi trodde skulle ta oss till paradiset. Ständigt gör vi dessa misstag, även på personliga plan. Vi blir omskakade för stunden, men ser tillbaka på det med glädjen att vi trots allt lärt oss något under dessa vilseledda resor. Tyvärr kommer det alltid upp nya vägval som inte påminner om något tidigare och vi tvingas helt enkelt att chansa. Inom historian dykder det ständigt upp ödesdigra chansningar. Ta Kants för tiden inte helt vilda chansning, måhända att Bibelns gud inte finns, men det är bäst att vi tror på honom, möjligtvis sa han detta i något annorlunda ordval. Hur ska vi då göra för att välja rätt och inte som Kant i våra vägval? För de som spännande väntar på ett svar, kanske utav hopp, kanske utav ett tillfälle för hån, kommer här att besvikas. Det kommer inget svar. Förmodligen finns det inget svar heller och skulle det finnas skulle det omöjligen kunna omvandlas till ord i ett språk. Men förtrösta inte för dess skull.

Det finns däremot en värld som är betydligt mer gripbar, om ej med händerna så med tanken, nämligen den som lever inom oss alla - vår tankevärld. Här finns inga återvändsgränder, utan skulle vi fasta i något som vid första anblick skulle ge ett sådant intryck kommer vi snabbt på en farkost som tar oss upp över det vi trodde var återvändsgränd. Vi behöver aldrig lägga i någon back, det finns inga lagar och regler som håller oss tillbaka, utan vi kan sväva vidare i en frihet som vår fysika värld, bunden av fysikaliska lagar, aldrig skulle tillåta.

Nu är det på plats för ett förtydligande, jag menar inte att alla tankar skulle ha en motsvarighet i verkligen och på så sätt vara till direkt nytta för oss i denna, inte heller menar jag att vi helt ska sluta oss upp i denna tankevärld och på så sätt negligera den fysiska världen. Det jag uppmanar till i motsatts till den feuilltoniska världsåskådningar är att vi var och en kan skapa en parallell värld som inte har några begränsningar, inte ens vad gäller perfektion. Vi behöver inte vägledas in i parallell världar som skapas av andra, där samma lagar tycks upprepas om och om igen. Vi kan skapa våra egna. Det är här vi kan lyftas upp och se över berg där världen framför oss är precis som vi vill att den ska vara. Vidare menar heller inte att vi alla ska leva separerade, var och en i sitt eget skapade universum. Nej, en spekulerande disskution, ett spel, en lek en passion för ett fotbollslag är alla exempel där vi låter våra världar mötas. Här ger var och en ger sin bild av deras universum och där vissa passar bra tillsammans, kanske så bra att de som skapat dem blir soulmates, medan andra är som dag och natt och kan nästan inte förenas. Uppmärksamma dock att det är föga troligt att två individer skulle har två världar som inte har, åtminstone, en passage där de stämmer överens.

Nu skulle vissa kanske hävda att detta är en flykt från verkligheten och på sätt är ett nederlag och misslyckande. Men vad dessa då har missat är att verkligheten i grund och botten är kall, mörk, motsägelsefull och obegriplig. Ingen kan förneka att hon själv skapar eller åtminstone lever i en parallellvärld till verkligheten oavsett hur rationell man än vill vara. Det är helt enkelt ofrånkomligt, vad vi ser med våra ögon är inte verkligenheten. Vad är denna bild om inte annat än just vår egen syn på det vi så fräckt kallar verklighet? Om en fluga kunde tala, fråga den då hur den ser på verkligheten? Inte är det den värld i tre rumsdimensioner och en tidsdimension så som vi föreställer oss den. Nej, det är en facetterade värld med hundratals upprepningar utspridda som glasen i ett kyrkofönster. Så att påstå att världen vi lever i är greppbar och trevlig i sig själv är att höja sig till toppar där man inte längre kan se sig själv i den plats man trots allt befinner sig. Vad som skiljer oss från flugan, är att vi har den formidabla egenskapen av att kunna skapa oss en värld själva och där det behövs, även passa in den på den riktiga verkligheten.

För att nu återknyta till vad jag i första meningen menade med ett framskridande samhälle, börjar nog de flesta läsare ana att jag inte är inne på någon konkret mätbar utveckling. Som antalet nybygda bostäder, snabbheten på våra flygplan, effektiviteten hos våra glödlampor och liknande. Detta till trots att alla dessa är av stor betydelse. Tyvärr är de värdelösa utan rätt styrning. Den utveckling som måste ske, just för att styra just saker som ovannämnda, är vår mentala utveckling. I visst avseende skulle man kunde hävda att vi kommit långt, vilket själklart blir oehört relativt och slutligen farligt om vi börjar tro att vi börjat närmat oss det fulländade. Den finns en uppenbar tendiösitet inblandad här. Nämligen det att de eller vi som är någorlunda nöjda och tillfreds med vår tillvaro ofta glömmer bort att vi lever ute på tunn is. Inte bara klampar vi fröjt fram över de som fastnat i isen, utan vi riskerar att komma till den punkt där hela isen brakar igenom och tar alla med sig i alla i ett nedkylt hav av kaos. Hamnar vi här kommer ingen dra sig från att i desperation försöka ta sig upp genom att dra ned någon annan bara för att förtvivlat inse att det inte längre finns något fast land att luta sig emot. I denna stund skulle det inte finnas plats för några andra världar än de primärt inställda på överlevnad. Och detta är ingen vacker syn. Låt oss då istället nu, medan isen trots dess tunnhet forfarande löper under våra fötter, skapa världar som inte behöver befläckas av vår drift för kortsiktig överlevnad.

Låt oss istället drivas av den harmoni som vår långsiktiga överlevnad kräver. I dessa världar ses våra medmänniskor inte som några konkurrenade varelser som vi ständigt måste hålla ett vakande öga över. Här blir de istället till medhjälpare där var och en ser den andras attribut som en tillgång för ens egen strävan. Där denna sträven heller inte kan bli något annat än just harmoni mellan oss människor. Vem skulle vilja byta en vän mot en fiende?

Men det kommer alltid finnas de som oavsett några fina ord skulle fortsätta i denna kamp och glädjeligen se dess konkurenter stiga av scenen. Låt dem då göra det. Men hylla inte dem och förakta dem heller då inte för de glittrande troféer som de senare stolt visar upp. Låt det istället skina ur dina ögon att oavsett de materiella framgångar som stoltseras med finns detta inte på din karta. Känn inom dig att den väg du följer, oavsett hån, trots allt är den rätta. Vet att den värld du själv bär med dig inte kan gå i sönder eller tas ifrån dig. Skapa dig en värld där nutidens troféer ter sig lika bissara som den stamkrigares stolta min han upphäver när han återvänt med fiendens huvud i sin hand. Var dock på din vakt så att det inte är ditt avhugna huvud som blir till någons trofé.

Melker Vija Poritov

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0